I dagens högteknologiska samhälle så kan man absolut tillverka dofter av blommor, gran, djur. Man har sedan länge kunnat härma fåglarnas kvitter. Nallar och andra gosedjur kan man krama. Men jag kan inte låta bli att tycka att äkta varan, där jag får en kram, är så oerhört mycket mer värt än att jag ligger och kramar kudden eller täcket. Många frågar mig, när jag är extra snäll. Vad vill du ha? Jag svarar alltid – en kram. Eller så säger jag det kostar inget, bara två kramar! Ibland kan jag bli alldeles extra superlycklig av en kram. Mina favoritkramar är från barnen. När jag kommer till skolan, så rusar de emot mig och ropar: Ninni, Ninni och så får jag STORA kramar och många kramar och flera kramar på en gång…Då åker mina mungipor väldigt långt upp 🙂 och den glädjen håller sig länge kvar i minnet. Sedan finns det en kombination som är fullständigt oemotståndlig. Där den man kramar luktar helt underbart och har en röst som är så härlig och kan göra kramen helt perfekt lagom stark och mjuk. Då hamnar jag definitivt i sjunde himlen och går på moln. Det som är lite kul är att jag är inte säker på att alla förstår hur jag kan njuta så av en liten kram. Den kostar ju än så länge ingenting. Men det borde vara en härlig känsla för någon annan att veta om att de har gjort mig lycklig genom att bara ge mig en kram. Jag behöver inte så mycket här i världen, lite mat, lite pengar att betala fakturor med. Men jag klarar mig inte utan mina kramar! Då blir jag lissen i ögat.
Jag är glad att staten inte har kommit på ett sätt att ta betalt för kramar. För mig är det mycket mer värt att få en kram, än att ha en massa pengar över varje månad. Inte för att det händer särskilt ofta precis, och om det hade hänt, så är jag säker på att jag hittat en massa projekt att fördela dessa pengar i.
Nej fram för kramar, fler kramar och många kramar! Varje dag borde vi få minst 8 kramar! Och en riktigt bra kram ska lukta gott, vara precis lagom hård och precis lagom länge och ibland kan man t om stryka lite försiktigt med handen på ryggen eller armen(beroende på hur lång den personen är som man kramar). Jag tillhör ju inte de längsta personerna här i världen, så när jag kramar de som är riktigt långa, så är det mest en magkram. Jag har i alla fall inte träffat någon där det har blivit en benkram…Då får de nog vara tre meter långa. De allra minsta barnen, när de kramar oss vuxna kramar mest ben. Jag undrar om man kan starta en kramskola? Så här är den ultimata kramen. Så får alla öva sig tills de har en ljuvlig kram. Det första man bör tänka på är att:
Välja sida, ska det vara en höger kram eller vänster kram? Det gäller också att välja hur nära man ska stå. Det gäller att krama lagom hårt. Det gäller att krama lagom fort och lagom länge. Sedan kan man ju alltid förhöja värdet genom att säga något snällt. Det kan vara sådant som uppstår spontant, men även standardfraser som är vanliga:
Roligt att träffas! Vi måste träffas oftare! Å vad jag har saknat dig! Tack för allt!
Givetvis menar jag det alltid, men det är inte alltid jag pratar när jag kramas, ibland bara kramas jag. Sedan kan man lägga in ”att gosa” i kramen. Då kan man gnugga ansiktet mot magen eller stryka armarna upp och ner. I morse fick jag en sådan kram av Alma…underbar morgonkram av sin dotter! Ibland skäms jag när jag har kramat någon, för då har kramen blivit för hård…ja, det är förstås inte meningen…men ibland har jag saknat någon så mycket, så då flyger jag dem om halsen och kramar dem allt vad jag kan, och det är förstås inte så skönt…men jag är ganska impulsiv, så det bara råkar bli för hårt….

Små barn är jättekul att lyfta upp och krama och då brukar jag förhöja kramen genom att snurra runt jättefort samtidigt som jag kramas. Det är väldigt roligt!

Sedan har vi något som för mig är en gåta och egentligen den absoluta höjdpunkten på lycka, fullständigt likvärdigt med himmelriket och alla dess fröjder. Inte för att jag vet hur det är där, men så som jag tänker mig att det är där.

Jag har många saker som för mig är minnen med stor lycka en av dem är när det första barnet föddes, när jag blev ihop med min andra hälft, när jag klarade riksspelmansmärket, när Elna spelar fiol, när Ale överraskar mig på födelsedagen med tårta, när Alma rider med mig och spelar flöjt så där vackert (och ger mig kramar), men en sak är totalt överskuggande alla dessa underbara minnen och fantastiska stunder.
Det är en dansande kram. Vad är då det? Jo, den kräver många saker runt omkring. Först en mycket duktig spelman som spelar en polska i exakt rätt tempo med vacker ton. En favorit är Hanna Tibell….hon har en ton som är otroligt underbar…
Det andra är ett dansgolv som är helt perfekt. Då ska det vara lagom trögt, inte halt, inga uppstående kanter, lagom stort, inte för trångt, inte för lite folk och inte för mycket folk. Det viktigaste av allt är förstås den man dansar med. Får inte vara för stor, inte för liten, måste kunna bära sin egen balans, måste kunna lyssna på musiken, måste framför allt ha den perfekta kramen…fast det kallas nog polskefattning…och kunna behålla den i exakt samklang till musiken, min rörelse och följa musikens små förskjutningar och nyanseringar. Då precis då, när allt detta lyckas då fullkomligt förvandlas jag till en ängel med vingar, jag blir då så lycklig, så jag tror att jag i det ögonblicket skulle kunna lägga mina vingar över hela jordklotet och älska alla så mycket så att ingen människa längre skulle fundera en enda ledsen tanke utan bara stråla i stillsam förundran hur fantastiskt livet är och hur outsägligt underbart det är att leva.
Tyvärr har jag bara hitta en person som kan ge mig den upplevelsen och han trodde nog att jag var kär i honom och vill inte dansa mer…så senast jag fick den upplevelsen var nog 12 år sedan ungefär, men det gör inget, jag lever fortfarande på minnet och gläds oerhört av att ha fått uppleva denna känslan och tänker på det ibland.

Tänk om jag bara kunde förklara vad det lilla betyder för mig, så kanske han kunde tänka sig att dansa en gång till…det behöver inte vara så länge…5 minuter räcker i 10 år…jag bjöd honom till vårt 50 års kalas och sa att det enda jag önskade var en polskedans. Men han blev förstås sjuk, så det bidde inget, så jag har gett upp det projektet. Ganska intressant egentligen. Jag har givetvis försökt att dansa med alla nyexaminerade studenter från danshögskolan, men inte en enda av dem lyckas att följa musiken utan de dansar ”perfekt” ungefär, som om man kan tänka sig att en musiker som har en ton som är helt klar och ren och rak är lite intetsägande i förhållande till en musiker som har en ton som är levande från start till slut.
Triakel har något som berör mig mycket, där det är en enkelhet i kombination med rytmisk och melodisk genialitet. Mats Eden har samma sak när han improviserar och spelar till dans di gamle bidarna. Där får han fram en lekfullhet som gör att jag njuter av hans rytmiseringar i förhållande till tonernas klangfullhet och de små fraseringarna inom varje stråktag och takt. Jag lyssnar oftast bäst, när jag får dansa till för då ”använder” jag mig av musiken aktivt.

En dansande kram – det är för mig en stort glädjeupplevelse.

Så gott folk! I skolen krama varandra varje dag, ty då given I varandra glädje. Lägg där till ett positivt snällt ord, så hjälps vi åt att skapa glädje och lycka för varandra.

Annonser