Finns det något ljuvligare än barnbarn? De kommer glatt på morgonen och säger ”Gomorron” farmor! De kramar om en och skrattar och roar en! De är en påminnelse om att livet är underbart okomplicerat och glädjefyllt! De lever i ett imperativt rum där de uttrycker sin önskan och vilja i Nu form med snabbt konstaterande hur det upplevs. Nu vill jag rita! Det är roligt. Titta ett paket! Jag fyller år! Å vilket fint paket jag gjorde till mig själv! Nu vill jag hoppa på studsmattan! Det är roligt! Nu vill jag åka traktor och tuta! Det är jätteloligt! Nu vill jag rida! Det är roligt! Min bästa vän! Vem är din bästa vän? Aradis! Som snart varande äldst i släkten så känns det som om man ibland behöver bli påmind om att nuet är ett härligt tillstånd att bara ge sig hän att bara finnas till att bara göra. Längtan är en annan. Jag ska snart göra detta och snart åka på kalas och snart åka på konsert och snart rida. Men i längden tror jag att om man kan lära sig av sina barnbarn att hålla sig till nuet så blir man en lycklig farmor. Nu är jag trött, då vilar jag. Nu är jag glad då skrattar jag. Man behöver inte göra livet så svårt. Det är inte så svårt utifrån en 2-årings perspektiv. Jag tror att alla kan ha glädje av att umgås med yngre barn åtminstone för att sätta sig själva i ett mer stadigt perspektiv. Jag gläds enormt själv av deras sätt att se livet på!

Annonser