Luktsinnet och det kinestetiska sinnet i kombination med de auditiva sinnet. Eller konsten att kramas!

I dagens högteknologiska samhälle så kan man absolut tillverka dofter av blommor, gran, djur. Man har sedan länge kunnat härma fåglarnas kvitter. Nallar och andra gosedjur kan man krama. Men jag kan inte låta bli att tycka att äkta varan, där jag får en kram, är så oerhört mycket mer värt än att jag ligger och kramar kudden eller täcket. Många frågar mig, när jag är extra snäll. Vad vill du ha? Jag svarar alltid – en kram. Eller så säger jag det kostar inget, bara två kramar! Ibland kan jag bli alldeles extra superlycklig av en kram. Mina favoritkramar är från barnen. När jag kommer till skolan, så rusar de emot mig och ropar: Ninni, Ninni och så får jag STORA kramar och många kramar och flera kramar på en gång…Då åker mina mungipor väldigt långt upp 🙂 och den glädjen håller sig länge kvar i minnet. Sedan finns det en kombination som är fullständigt oemotståndlig. Där den man kramar luktar helt underbart och har en röst som är så härlig och kan göra kramen helt perfekt lagom stark och mjuk. Då hamnar jag definitivt i sjunde himlen och går på moln. Det som är lite kul är att jag är inte säker på att alla förstår hur jag kan njuta så av en liten kram. Den kostar ju än så länge ingenting. Men det borde vara en härlig känsla för någon annan att veta om att de har gjort mig lycklig genom att bara ge mig en kram. Jag behöver inte så mycket här i världen, lite mat, lite pengar att betala fakturor med. Men jag klarar mig inte utan mina kramar! Då blir jag lissen i ögat.
Jag är glad att staten inte har kommit på ett sätt att ta betalt för kramar. För mig är det mycket mer värt att få en kram, än att ha en massa pengar över varje månad. Inte för att det händer särskilt ofta precis, och om det hade hänt, så är jag säker på att jag hittat en massa projekt att fördela dessa pengar i.
Nej fram för kramar, fler kramar och många kramar! Varje dag borde vi få minst 8 kramar! Och en riktigt bra kram ska lukta gott, vara precis lagom hård och precis lagom länge och ibland kan man t om stryka lite försiktigt med handen på ryggen eller armen(beroende på hur lång den personen är som man kramar). Jag tillhör ju inte de längsta personerna här i världen, så när jag kramar de som är riktigt långa, så är det mest en magkram. Jag har i alla fall inte träffat någon där det har blivit en benkram…Då får de nog vara tre meter långa. De allra minsta barnen, när de kramar oss vuxna kramar mest ben. Jag undrar om man kan starta en kramskola? Så här är den ultimata kramen. Så får alla öva sig tills de har en ljuvlig kram. Det första man bör tänka på är att:
Välja sida, ska det vara en höger kram eller vänster kram? Det gäller också att välja hur nära man ska stå. Det gäller att krama lagom hårt. Det gäller att krama lagom fort och lagom länge. Sedan kan man ju alltid förhöja värdet genom att säga något snällt. Det kan vara sådant som uppstår spontant, men även standardfraser som är vanliga:
Roligt att träffas! Vi måste träffas oftare! Å vad jag har saknat dig! Tack för allt!
Givetvis menar jag det alltid, men det är inte alltid jag pratar när jag kramas, ibland bara kramas jag. Sedan kan man lägga in ”att gosa” i kramen. Då kan man gnugga ansiktet mot magen eller stryka armarna upp och ner. I morse fick jag en sådan kram av Alma…underbar morgonkram av sin dotter! Ibland skäms jag när jag har kramat någon, för då har kramen blivit för hård…ja, det är förstås inte meningen…men ibland har jag saknat någon så mycket, så då flyger jag dem om halsen och kramar dem allt vad jag kan, och det är förstås inte så skönt…men jag är ganska impulsiv, så det bara råkar bli för hårt….

Små barn är jättekul att lyfta upp och krama och då brukar jag förhöja kramen genom att snurra runt jättefort samtidigt som jag kramas. Det är väldigt roligt!

Sedan har vi något som för mig är en gåta och egentligen den absoluta höjdpunkten på lycka, fullständigt likvärdigt med himmelriket och alla dess fröjder. Inte för att jag vet hur det är där, men så som jag tänker mig att det är där.

Jag har många saker som för mig är minnen med stor lycka en av dem är när det första barnet föddes, när jag blev ihop med min andra hälft, när jag klarade riksspelmansmärket, när Elna spelar fiol, när Ale överraskar mig på födelsedagen med tårta, när Alma rider med mig och spelar flöjt så där vackert (och ger mig kramar), men en sak är totalt överskuggande alla dessa underbara minnen och fantastiska stunder.
Det är en dansande kram. Vad är då det? Jo, den kräver många saker runt omkring. Först en mycket duktig spelman som spelar en polska i exakt rätt tempo med vacker ton. En favorit är Hanna Tibell….hon har en ton som är otroligt underbar…
Det andra är ett dansgolv som är helt perfekt. Då ska det vara lagom trögt, inte halt, inga uppstående kanter, lagom stort, inte för trångt, inte för lite folk och inte för mycket folk. Det viktigaste av allt är förstås den man dansar med. Får inte vara för stor, inte för liten, måste kunna bära sin egen balans, måste kunna lyssna på musiken, måste framför allt ha den perfekta kramen…fast det kallas nog polskefattning…och kunna behålla den i exakt samklang till musiken, min rörelse och följa musikens små förskjutningar och nyanseringar. Då precis då, när allt detta lyckas då fullkomligt förvandlas jag till en ängel med vingar, jag blir då så lycklig, så jag tror att jag i det ögonblicket skulle kunna lägga mina vingar över hela jordklotet och älska alla så mycket så att ingen människa längre skulle fundera en enda ledsen tanke utan bara stråla i stillsam förundran hur fantastiskt livet är och hur outsägligt underbart det är att leva.
Tyvärr har jag bara hitta en person som kan ge mig den upplevelsen och han trodde nog att jag var kär i honom och vill inte dansa mer…så senast jag fick den upplevelsen var nog 12 år sedan ungefär, men det gör inget, jag lever fortfarande på minnet och gläds oerhört av att ha fått uppleva denna känslan och tänker på det ibland.

Tänk om jag bara kunde förklara vad det lilla betyder för mig, så kanske han kunde tänka sig att dansa en gång till…det behöver inte vara så länge…5 minuter räcker i 10 år…jag bjöd honom till vårt 50 års kalas och sa att det enda jag önskade var en polskedans. Men han blev förstås sjuk, så det bidde inget, så jag har gett upp det projektet. Ganska intressant egentligen. Jag har givetvis försökt att dansa med alla nyexaminerade studenter från danshögskolan, men inte en enda av dem lyckas att följa musiken utan de dansar ”perfekt” ungefär, som om man kan tänka sig att en musiker som har en ton som är helt klar och ren och rak är lite intetsägande i förhållande till en musiker som har en ton som är levande från start till slut.
Triakel har något som berör mig mycket, där det är en enkelhet i kombination med rytmisk och melodisk genialitet. Mats Eden har samma sak när han improviserar och spelar till dans di gamle bidarna. Där får han fram en lekfullhet som gör att jag njuter av hans rytmiseringar i förhållande till tonernas klangfullhet och de små fraseringarna inom varje stråktag och takt. Jag lyssnar oftast bäst, när jag får dansa till för då ”använder” jag mig av musiken aktivt.

En dansande kram – det är för mig en stort glädjeupplevelse.

Så gott folk! I skolen krama varandra varje dag, ty då given I varandra glädje. Lägg där till ett positivt snällt ord, så hjälps vi åt att skapa glädje och lycka för varandra.

Annonser

Festival

Ja då ska vi ha en festival, ibland undrar jag varför jag hittar på så mycket, men sedan när det händer och är kul så undrar jag varför jag inte hittar på mer saker. Just nu är jag storligen förundrad över alla underbara människor som bara dyker upp på min gård och gör de mest fantastiska saker. Tänk att det bara kommer folk som bär och kånkar och städar och grejar hemma hos mig? Och sedan kommer det några som tillverkar de mest fantastiska kreationer, visst, det vet jag ju att det finns men bara för att man har en festival så kommer folk och gör det för att det är så roligt? Och faktiskt det ÄR roligt. Vad finns roligheten i då? Jo, att skapa och skapa tillsammans, göra fint, se ett resultat man kan ta på och titta på många gånger. I mitt vardagliga skapande som musiker så är det inte samma sak, titta på buskspelet jag gjorde häromdagen, det var så underbart, men inte var det någon som filmade just då och inte kan jag ta dit folk och visa i efterhand hur underbart det var! Men att tillverka saker, dem kan man titta på om och om igen och njuta av. Fast just en festival består av många delar. Först brainstormning vad festivalen ska handla om och ha för tema, sedan skriftligt nedskrivande av det samma och sedan ut på internet vad vi har tänkt oss och hur, sedan kontaktande av diverse instanser angående tillstånd, någonstans i början även fastställa någon form av budgetgissningar och prata med musiker, forma ett program och sätta text och bild på det. Ja så långt så bra..Sedan sprida budskapet…Vi har en festival! Välkomna! Det är lite svårare tycker jag, på olika spelmansstämmor har jag pratat med folk och jättemånga säger. Vi kommer…men ingen har förköpt biljetter. Hur vet man då att de verkligen kommer? Är det för att de verkligen vill kunna vara flexibla och tänka tja jag kanske ändrar mig? Det svåra är ju om man gör en festival så gör man den inte för sig själv utan för andra, om då andra inte gör ”sin del” dvs köper biljetter hur ska man då kunna göra en festival? En festival är något man gör tillsammans med andra. Jag är mer och mer inne på Sjönevads tänket. Alla betalar även de som i flera veckors tid sliter med att få allt färdigt till festivalen. Ingen går in gratis. Det är ett tänk som har fungerat och ska man helt seriöst ordna en festival så måste man nog göra så för alla är kompisar med oss, det är få vi inte känner så om alla dessa säger, men vi känner ju er och så klart kommer vi in gratis eller hur för vi är ju vänner. Då blir det svårt med ekonomin…
Men om man glömmer bort allt det där med ekonomi så är det fortfarande otroligt spännande hur det kommer att bli, jag tror att jag kommer att bli alldeles fascinerad över allt som kommer att hända hemma hos mig i mitt eget hus, på min egen gård. Det bästa med att ha det hemma är att om man upptäcker något som inte fungerar så behöver man inte fråga någon annan, man bara gör, eftersom det är hemma hos mig så gör jag som jag vill för allas bästa!
Jag hoppas att vädrets makter är med oss men om det inte är det så har vi åtminstone stora utrymmen så att ingen behöver bli blöt! Och alla kan ha roligt. Mest hoppas jag att ladusvalorna flyger ut, de bajsar sådant på logen och det är det ingen som vill ha på sina instrument eller i huvudet, men ungarna har precis börjat flygträna så det löser sig nog. Ja vi kan inte ha festivalen tidigare för då har inte ladusvalorna hunnit flygträna tillräckligt…fniss, det är i alla fall ett argument. Ja, ja varmt välkomna alla och köp gärna biljetter i förväg!
http://www.folkrot.se

Barnbarn

Finns det något ljuvligare än barnbarn? De kommer glatt på morgonen och säger ”Gomorron” farmor! De kramar om en och skrattar och roar en! De är en påminnelse om att livet är underbart okomplicerat och glädjefyllt! De lever i ett imperativt rum där de uttrycker sin önskan och vilja i Nu form med snabbt konstaterande hur det upplevs. Nu vill jag rita! Det är roligt. Titta ett paket! Jag fyller år! Å vilket fint paket jag gjorde till mig själv! Nu vill jag hoppa på studsmattan! Det är roligt! Nu vill jag åka traktor och tuta! Det är jätteloligt! Nu vill jag rida! Det är roligt! Min bästa vän! Vem är din bästa vän? Aradis! Som snart varande äldst i släkten så känns det som om man ibland behöver bli påmind om att nuet är ett härligt tillstånd att bara ge sig hän att bara finnas till att bara göra. Längtan är en annan. Jag ska snart göra detta och snart åka på kalas och snart åka på konsert och snart rida. Men i längden tror jag att om man kan lära sig av sina barnbarn att hålla sig till nuet så blir man en lycklig farmor. Nu är jag trött, då vilar jag. Nu är jag glad då skrattar jag. Man behöver inte göra livet så svårt. Det är inte så svårt utifrån en 2-årings perspektiv. Jag tror att alla kan ha glädje av att umgås med yngre barn åtminstone för att sätta sig själva i ett mer stadigt perspektiv. Jag gläds enormt själv av deras sätt att se livet på!

smitta

Ja, tänk det hade jag då aldrig trott att jag skulle hitta en smitta som inte finns och som är så intressant att de i Uppsala vill följa detta…och att jag ska dokumentera med bilder och text och skriva om varje häst…
Jag längtar, jag tror att det blir lite som LGR 11 där man ska först undervisa och sedan dokumentera att man undervisade och vad som fastnade hos eleven…dvs först har man hästen sedan ska man pyssla med hästen sedan ska man dokumentera att man pysslade med hästen eller?
Med både kort och text precis som de gjorde på Almas dagis…det blir välan bra? Det enda kruxet är att dygnet har för få timmar. Om jag ska hålla på med varje ben i ca 3 timmar och jag har 16 hästar och varje häst har 4 ben så blir det väldigt många timmar. Sicken tur att du är duktig på att räkna!

Smittad hast

Smittad hast


Ja så här ser mulen ut på lilla Dottla. Helt fantastiskt underbar syn att mötas av på morgonen när man ska gå ut och ta hand om dem..
.
smitta

smitta

Ja här har vi då Silkisifs ben. En syn som får min mage att vända och vrida på sig lite ålande och undra. Vad det detta du hade tänkt dig när du ville ha en häst? Nja inte precis…samtidigt som du står på ruinens brant så passar alla på att begära pengar av dig och hästarna gör sitt bästa för att göra av med så många pengar de kan. Det är då min kära psykolog säger. Detta är bara världsliga problem kära Ninni och inte minst komfortproblem. Din komfort kommer att bli mindre bekväm. Jag undrar vad som menas med det. Jag upplever det som om jag alltid måste med ljus och lykta leta efter inkomster, inkomster, inkomster eftersom det hela tiden uppstår utgifter, utgifter, utgifter. Så detta kommer mycket lägligt!
Precis vad jag önskat mig! En härlig epidemi som ingen har hört talas om på min gård! Välkomna hit och bli smittade!